Det är sen kväll, jag har 57 mils körning framför mig och sedan ytterligare 57 mil innan jag är framme i Mora. Jag kör från Hamburg i Tyskland till Växjö och sedan vidare till Mora. Växjö ligger faktiskt mitt emellan Hamburg och Mora.
Resan börjar på tyska Autobahn och slutar på vägar täckta med snö och is. På vägen upp till Växjö har bilen Nokian Hakkapeliitta R3 SUV, ett dubbfritt vinterdäck, och från Växjö har den Nokian Hakkapeliitta 9 SUV, ett dubbat vinterdäck. Jag kör en Land Rover Discovery 5 och jag sätter farthållaren på 150 km/t så snart jag kommit ut på Autobahn. Bilens avståndshållare ser till att jag håller ett seriöst avstånd till bilen framför. Efter en timmes körning kan jag konstatera att bilen förbrukat 9,3 liter diesel/100 km, vilket är riktigt bra för en så här tung bil i så här hög fart.
Bilen, en Land Rover Discovery 5 Landmark, väger 2,6 ton och har en 3,0-liters diesel V6 på 302 hk. Tillägget Landmark betyder att det är en jubileumsmodell som säljs nu för att fira att det är 30 år sedan Land Rover lanserade första Discoveryn 1989. Discovery 5 är den tredje generationen som har Land Rovers luftfjädring. En avancerad fjädring som betyder att man kan justera bilens höjd och därmed markfrigången. Jämför vi med 2005 års Land Rover Discovery så är den generation 3 och var en revolution när den lanserades med luftfjädringen 2005, En hjulupphängning och teknik som då var ett arv från Range Rover. Den har en 2,7-liters diesel V6 på 190 hk och väger 2,6 ton. Trots större motor drar Discovery 5 2 liter mindre per 100 km.
Detta om bilen. Resan genom Tyskland går bra. Det går i högt tempo tack vare att trafiken lugnat ner sig inför natten. Vid färjeläget i Puttgarden är det bara en blöt plan med några gatlyktor som lyser upp den blanka asfalten. En i det närmaste övergiven plan med lite gammal östkänsla. Båtarna går som vanligt, men jag kan inte låta bli att fundera över hur priset på biljetten kan vara mer än dubbelt så högt som motsvarande biljett på färjorna över engelska kanalen. På båten kostar de röda danska korvarna tre gånger så mycket som på gatan i Köpenhamn. Inte konstigt att Scandlines hela tiden försöker fördröja bygget av en tunnel mellan Danmark och Tyskland.
Nåväl restiden är bara en tredjedel av restiden över engelska kanalen så jag rullar av färjan strax efter midnatt och fortsätter genom Danmark på motorvägen. Sex grader varmt och duggregn. Så här långt har resan haft mer känslan av att åka limousin. Land Rover Discovery 5 är en extremt komfortabel och rymlig bil. Möjligen känns det som att det är lite väl långt ner till asfalten för att vara en limousin. Här går det i 120 km/t i snitt och förbrukningen stannar på 8,4 liter/100 km.
Så är det bara att rulla upp på Öresundsbron och köra igenom betalstationen. Vindkänsliga fordon avrådes, står det informationen, Allt är grått och regnet piskar över asfalten. Inne i Land Rovern är det ombonat. Bilen går tryggt trots att vinden sliter i den. Betalningen här sker smidigt med en brobizz, precis som i Puttgarden, men här får man ordentlig rabatt på priset. I båda fallen sparar man i alla fall tid men de lägsta priserna hos Scandlines kräver medlemskap och bokning långt i förväg så där funkar inte brobizzen. In på ringleden runt Malmö och så är det ett par mil till nattöppna K-Circle i Lund. Riktigt gott kaffe och en halvnyttig macka för att hålla sig pigg och alert genom skogen upp till Växjö.
Nästa etapp är sträckan upp till Hässleholm. En 80-sträcka med flera fartkameror så kaffet avnjuts med farthållaren inställd på 84 km/t. Klockan är 02.30 och jag är i princip ensam på den här vägsträckan. Ett utmärkt tillfälle att se hur snålt det går att köra en modern bil på 2,6 ton med en motor på över 300 hk. Framme vid Hässleholm visar färddatorn en förbrukning på 6,4 liter diesel/100 km och hemma i Växjö har den siffran stigit till 7,1 l/100 km. Från Hässleholm är det öde väg med 100 km/t som gäller och här har jag för första gången verkligen nytta av de riktigt bra strålkastarna. Land Rovern har ovanligt bra både halvljus och helljus.
Nästa del av resan blir sträckan till Värnamo frampå eftermiddagen. Vid Värnamo blir det en dubbelmacka med ägg och falukorv samt kaffe på K-Circle innan jag är uppe på E4:an. Jag är glad över att ha lämnat väg 27 innan skymningen eftersom sista sträckan innan E4 är ökänd för flera älgolyckor. E4:an upp till Mjölby är både vacker och säker precis som första sträckan mot Motala. Snitthastigheten blir 108 km/t och förbrukningen stannar på 8,0 liter/100 km. Det känns nästan lite overkill att köra den här bilen på så fina vägar.
Efter Motala kör det ihop sig med en rad olika hastigheter, fartkameror och varierande vägstandard. Det är vägarbeten, mörker och risk för älgar igen. Det är här jag har störst nytta av att sitta högt och ha ett bra halvljus. Jag känner mig trygg häruppe. Så blir det motorväg till och genom Örebro innan jag ger mig in i de verkligt djupa skogarna med de gamla brukssamhällena. Redan i Lindesberg känns det som avfolkningsbyggd. Dessutom glider temperaturen ner under nollan och på vissa ställen ligger snön kvar på vägen. Bilens tyngd, det långa axelavståndet och Nokians fina dubbdäck gör att resan ändå känns trygg och allt flyter på ända fram till Mora.
I det här läget känner jag mig ganska nöjd med att åka limousin. Bilens vinteregenskaper har inte utnyttjats till fullo, men på hemvägen, redan tiotalet mil söder om Mora strax norr om Grangärde, möter jag den bistra vintern i form av underkylt regn. Vägbanan är frusen och vattenbegjuten. Det är superhalt och ett antal bilar har glidit av vägen. En ungersk trailerdragare står stilla i en ganska svag uppförsbacke och andra sidan krönet har en framhjulsdriven Audi gått rakt över vägen från en mindre väg. Killen som kört Audin är kvar. Han är upprörd över väghållare som inte saltat och medtrafikanter som bara kört förbi. För att inte tala om bärgaren som har åtta timmars kö. Det betyder en bärgning framåt fyratiden på morgonen.
Efter en stund är vi några stycken som samlats, satt ut varningstrianglar och tänt bloss. Jag väljer att chansa på att dra upp Audin med två sammanbundna bogserlinor så att jag inte behöver stå tvärs över vägen. Lågväxel, låsta differentialspärrar med Terrain Response satt i snöläge, smygande start med automatlådan och imponerande fäste med Hakkapeliitta fixar räddningen och vi utför en kort segerdans därute i skogen innan gruppen skingras. Jag noterar att Audikillen kört hårt med sin sportiga bil. Framdäcken saknar nästa alla dubbar.
– Ja men bästa däcken ska ju vara bak, säger killen.
– Bara om du kör en gammal bakhjulsdriven bil på vattenbegjuten halkbana, svarar jag. VTI har lyckats lura alla utom norska NAF med detta vansinniga påstående. Dessutom ska man köra mjukt med dubbdäck. Särskilt om du åker framhjulsdrivet. En fyrhjulsdriven bil minskar risken för framhjulsspinn och sprider kraften till alla hjulen. Därmed också slitaget.
Medan vi trixat med den avåkna bilen har regnet övergått i snö som effektivt döljer den isblanka vägen. Det känns faktiskt riskfyllt att fortsätta. Jag tvekar i takt med att jag ser fler bilar som åkt av och polisen går ut i radion och varnar. Samtidigt syns det att det är halt i och med att det ligger snö på vägen. Land Rovern går som på räls i den flera centimeter djupa snön. Det tar tid att komma ner till Mjölby och där möter jag den klassiska svenska trafikmiljön med skitiga saltade vägar och ett stänk som tvingar mig att stanna och fylla på spolarvätska i bilen och nytt kaffe samt en dubbelmacka med ägg och biff för egen del. Det krävs maxad kaffekopp och dubbelmacka för att hålla tålamodet uppe.
E4:an i 120 km/t med en Land Rover Discovery 5 i snöslask är en höftig upplevelse. Salt, slas, snö och risk för halka utanför bilen, men ombonat, tyst och komfortabelt inne i bilen där musikanläggningen ännu inte hunnit beta av hela mitt musikbibliotek i iPhonen. Sådana kontraster men också ett bevis på vad som är möjligt i bilbyggarvärlden.
Kontraster, ja. Än är det inte slut på överraskningar. E4:an är en grå mardröm genom Jönköping, men jag kör på rutin och missar inte den fullkomligt vansinniga snurren där man ska ta av motorvägen för att inte hamna i Göteborg istället när E4:an inte är den naturligt raka vägen längre. Två mil längre söderut går avtaget mot Växjö över Vrigstad, men jag väljer att fortsätta till Värnamo innan jag lämnar E4. Framför allt eftersom jag vet att väg 30 är extremt dåligt skött när det gäller vinterväghållning. Jag har massor av tillfällen mött isgata söder om Vrigstad flera timmar efter att 30:an varit avsaltad norr om Vrigstad.
Tyvärr råkar jag ut för precis samma sak på E4:an bara en halvmil söder om avfarten mot väg 30. Jag anar oråd när vindrutetorkarna går torrt, provbromsar och inser att det är isgata. Redan efter några km har en bil med släp gått av, men tack vare förlåtande breda vägrenar står den snyggt och prydligt vid sidan av vägen. Hade detta hänt på 30:an kunde det varit en dödsolycka om bilen träffat ett träd.
Det känns ändå inte som om jag utnyttjat Discoveryns kapacitet till max så jag väljer slutligen att ställa in bilens navigation på kortaste vägsträckan, kommer in på småvägar och hittar slutligen en skogsbilsväg trafikerad av skotare och skördare. Äntligen kan jag höja bilen maximalt och ställa in Terrain Response på lera. Den stora limousinen blir till slut den terrängbil den är.
