Det var här Arctic Trucks föddes

Arctic Trucks har blivit en förädlingsfirma för pickuper. En pickupvärldens AMG eller Polestar med andra ord. Isuzu har haft sin AT35 på marknaden en tid och nu släpper Nissan sin AT32, men för att förstå vad som ligger bakom begreppet Arctic Trucks publicerar jag en mer än 20 år gammal artikel om en glaciärresa på Island. Det var där och då som begreppet Arctic Trucks skapades efter att ett antal offroad-entusiaster på Island börjat bygga bilar med enorma däck för att kunna köra uppe på snön. Bakgrunden är en klubb som kallas Ferdaklubburinn 4×4, ett stort intresse för att köra bil i Islands otillgängliga inland, en bilhandlare Bilabud-Benna och ett gäng duktiga bilbyggare. Världen fick upp ögonen för islänningarnas offroad-byggen när de tog en Jeep Commanche till toppen av Vattnajökull i en Warn-sponsrad expedition.

 

Ekvationen för en bra terrängbil för att köra i Islands inland och på glaciärerna är egentligen ganska enkel. Kort och gott så handlar det om stora hjul som ger lågt marktryck. Sedan har det där förfinats med variabelt ringtryck dubbla fördelningslådor för extra låg lågväxel, bättre axelartikulation och så vidare. Bilarna körs under extrema förhållande, repareras under extrema förhållanden och tar sig dit ingen tidigare tagit sig med bil.

En skäggig man möter mig då jag kliver av flygbussen i Reykjavik den där dagen 1994.

Han har ett brett leende, ett bullrande skratt och börjar omedelbart dra historier om vilda islänningar. Vildast är dock han själv att döma av de historier som jag hört vid mina tidigare besök och jag gillar både historierna och hans sätt. That´s why I´m here.
Han drar iväg med mig rakt in i ridån av piskande snö.
— My car, The Deacon, is over there, säger han och pekar rakt ut i snön.
Jag har alltså kommit till Island mitt i en av den här vinterns värsta snöstormar. Inte helt fel eftersom jag åkt dit just för snön och inget annat. Det är fascinerande med snö och det är än mer fascinerande hur islänningarna lärt sig att använda snön. Kylan oroar ingen i Reykjavik, staden som värms av vatten från underjordiska källor, och kylan tycks inte bita på stadens unga kvinnor, som strosar runt i korta kjolar och stövlar när diskoteken stängs vid tretiden på natten. De unga männen skyddar sig dock lite inne i sina superjeepar.

Superjeep är ett uttryck som skapades av en tysk journalist efter att islänningarna tagit med honom till öns tak, toppen av Vattnajökull, i en specialbyggd terrängbil. Att tysken helst av allt ville avbryta resan och islänningarna sedermera erkände att ingen av dem gjort den här resan tidigare visar bara på islänningarnas självförtroende och resans strapatsrikedom.
Den skäggige mannen är känd på Island som ”Fjalli”, ett namn han fått ärva efter en av öns tidigare fredlösa. Han är inte riktigt lika imponerad av resan till öns tak.
— Money business, säger han och antyder att allt var ett reklamjippo för några ameikanska företag.
Jag får veta att vi skall ut i snön, ut i vildmarken, upp på glaciärerna: Vattnajökull och Langjökull, och vi skall få uppleva det isländska inlandet. Samma inland som Fjallis namne, den fredlöse fårtjuven, bebodde en gång under artonhundratalet.
Hekla, Katla, Grimsvötn, Sviahnukar, Askja och Odadahröun är andra namn som sätter fantasin i rörelse.

Fjallis, mycket speciella terrängbil, En Ford modell Bronco II med jättehjul, jättemotor, dubbla elsystem och massor av utrustning står redo i snöstormen. Jag skulle lätt fylla en hel tidning bara genom att skriva om bilen.
Så blir det avresedag och tanken är att vi vid midnatt når vårt första etappmål, en bred glaciärflod som vi försöker korsa med bilarna, isberg och ett djup på närmare två meter till trots. Det tar sin lilla tid att hitta ett vadställe som är bättre än det vi planerat för.
— Superjeep, that´s what that crazy german called the cars. We calls us: The two thousand horsepower gang, skrockar Fjalli helt oberörd av mörkret, kylan och motgången. OK, han blir trött framåt tvåtiden så jag får förtroendet att ratta greven den sista biten till stugan på Grimsvötn. Grimsvötn är en vulkan och stugan som ligger ovanpå glaciärens istäcke över vulkanen värms med hjälp av varmt vatten som tas upp inifrån vulkanen.
Sista sträckan fram till stugan går längs med Sviahnukar, svenskryggarna som islännigarna kallar ett brant stup på 300 meter rakt ner till sjön Grimsvötn. Det är besvärligt att orientera i den dåliga sikten och riskerna visar sig vid kvällsfikan ha varit betydligt större än jag trodde…
— Varmt vatten under glaciären öppnar stora hål rakt ner till pölar med kokande vatten bara några tiotal meter till höger om vår färdväg, skrockar Fjalli.
Nåväl vi kommer fram till en stuga att övernatta i innan vi ämnar ge oss upp på Vattnajökull dag 2.

Vitt, vitt vitt

När vi tittar ut på morgonen möter vi den stora stormen med en västan på 25 sekundmeter och tätt snöfall, så det blir till att stanna i stugan och invänta bättre väder. 25 sekundmeter och tätt snöfall uppe på en glaciär har respekt med sig. Allt täcks med snö medan vi sitter inne i den geotermiskt uppvärmda stugan och spelar kort.

Islänningar är inte kända för vare sig finlir eller kapitulation inför någon form av övermakt, så tredje dagens kväll har alla fått nog. Snöstorm eller inte. Nu får den där jävla Bore ge sig! Strax före midnatt är vi alla ute och gräver fram bilarna och konvojen sätter sig i rörelse lagom till spöktimmen. Katla vilar, liksom Grimsvötn, och de gamla laglösa som Fjalli och Erik håller sig lugna, så vi rullar mot Askja, en annan vulkan i nordöstra änden av glaciären.
Fjallis broder i laglöshet, Erik, har fått en glaciär uppkallad efter sig eftersom han klarade livhanken genom att ta sin tillflykt till Islands mest otillgängliga glaciär när han var jagad.
— Det är den enda glaciären som jag inte kört på, förtydligar min resekamrat och tillägger att, inte ens The Deacon fixar den iskäpan.

Sagornas landskap

Nattens bilkörning saknar motstycke. Tjugo minusgrader, snöstorm och ett lager med mjuk nysnö på en halvmeter till en meter över glaciörens ismassa. Två stopp för fältmässiga reparationer av ventillyftare och en kopplingscylinder i den arktiska kylan, men islänningarnas vana vid att ta vara på sig själva och fixa problemen oavsett var och när de inträffar.
Frampå morgonen ljusnar det efter att vi fått avnjuta ett fantastiskt norrsken, korsat glaciärälvar och kört mil efter mil i noll sikt med bara en dator och Loran-navigation till hjälp. Loran är ett navigationssystem som användes av sjöfarten innan GPS tog över.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + 15 =