Individualistens/entusiasten val av prestandabil

Säg Alfa Romeo och bilentusiaster har väldigt svårt för att inte ryckas upp ur sina dagdrömmar. Säg Giulia och de vaknar definitivt. Lägg till Quadrifoglio och de hissar den italienska flaggan. Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio är just nu den heta drömmen för alla som älskar italiensk bilkultur och racinghistoria. Bilen finns till och med i en begränsad upplaga på 500 bilar med tillägget GTA. Då har vi de flesta italienska bilsuperlativer samlade i en och samma bil.

Jag kör ner Alfan från Stockholm, en resa på 50 mil längs Sveriges bästa vägar, E4 mellan Jönköping och Linköping samt mellan Jönköping och Traryd. Det är svårt att hålla hastighetsbegränsningarna när man sitter i de skålade sportstolarna bakom den långa motorhuven och med en perfekt förarmiljö där varvräknaren är märkt: Giri X1000. Varv X1000 på italienska. 

Jag kommer inte långt förrän jag inser att den här bilens utseende och karisma provocerar väldigt många som kör tyska bilar med tillägget AMG, M eller RS. Egentligen är det inte oväntat och precis som när jag kör Jaguar eller Porsche väljer jag att låta dem hållas. Jag håller hastighetsbegränsningen, väl medveten om att jag sitter i en bil som har kapacitet att köra ifrån det mesta, om jag nu ser ett värde i det. De kör om med bilens körläge på maxsport, vilket betyder att ljuddämparen ger ifrån sig mer oväsen och en svag avgasknall samt att gasresponsen är snabbare och motorn varvar till högre varv innan nästa växel läggs i. Efter en stund har de tröttnat på att leka banracingförare på E4 och riskera körkortet, det är gott om fartkontroller på de här vägarna, och jag kommer långsamt ikapp dem igen. Jag kan ana en missbelåten blick i backspegeln. De hade så gärna kört ikapp med en Alfa Romeo.

Inne i Alfan sitter jag utmärkt. Jag njuter av designen och den oerhört seriösa förarmiljön med bra analoga instrument. Startknappen är röd, som säkerhetsbälten och den sitter på ratten. Ljudnivån är oväntat låg. Till och med om jag väljer maxsport som körläge. Det känns som att även Alfa Romeo vill hålla sig lite i en klass för sig själva där man självsäkert litar på att hjulupphängning, motor och däck är så bra att bilen kan anta vilka utmaningar som helst både på och vid sidan av vägen. Detta utan att överdriva avgasljudet. 

Det är egentligen vid sidan av vägen den här bilen ska köras. Inte i terrängen, förstås, men på en bana. Det är där, och inte på E4 som den här bilen ska bekänna färg. Jag har kört flera olika Alfa Romeo på bana och ingen har egentligen gjort mig besviken. Giulian är definitivt inte ett undantag. Det närmaste jag kommer bankörning är en krokig asfaltsväg sista biten. En väg som har högsta tillåtna hastighet 70 km/t trots att den stryker längs gärdsgårdarna mellan husen och en huskatt mycket väl kan råka illa ut om den inte hinner undan. Kattvän som jag är så väntar jag tills jag kommer ut ur bebyggelsen innan jag testar att accelerera ut ur några snäva kurvor och in i ett antal s-kurvor. 

Bakvagnen sätter sig något vid gaspådrag men bilen är extremt neutralstyrd på ett sätt som man nästan glömt i en värld av framhjulsdrivna bilar. Giulian är bakhjulsdriven, men den finns även som fyrhjulsdriven. Tack vare Torque Vectoring, en teknik som lägger mesta kraften på ytterhjulet vid kurvtagning, och en helt perfekt viktfördelning med nära nog exakt samma vikt på bak- och framaxeln samt en låg tyngdpunkt behåller bilen greppet perfekt. Det är lätt att hålla ett idealspår genom kurvorna och imponerande samtidigt att den sväljer de ojämnheter som den här lilla vägen har hunnit dra på sig utan både skrammel och obekväma kast. Alfa Romeo har verkligen lyckats med den här bilens hjulupphängning och kvalitetskänsla.

Där rycker det till i de flesta bilentusiasters ögonbryn. Alfa-entusiaster sluter ögonen lite överslätande medan kritikerna muttrar över gamla Alfor som rostar, skramlar och har ett rykte om dyra verkstadsräkningar och entusiastiska bilbesiktare som gärna bankar på med hammaren under bilen. De Alfor jag kört de senaste åren har verkligen bjudit en helt annan kvalitetskänsla än exempelvis den Alfa Romeo Montreal eller den Alfasud Sprint jag provkört under årens lopp. 

Dagens Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio känns som en bil som definitivt kan mäta sig med det bästa tysk bilindustri har att erbjuda. Quadrifoglio betyder fyrklöver och det är därför det finns ett antal fyrklöversemblem på bilen. Den stora skillnaden mellan den här bilen och tidigare heta Alfor samt tyska toppmodeller är att den är byggd som en prestandamodell från början. Det handlar inte om en förfinad toppmodell. Det fanns en tid då heta Alfor var modifierade Fiat, så är det inte med Giulian. Den här bilen är unik. Här riskerar du inte att möta en billigare version med en 1,5-liters trecylindrig motor och ett tredjeparts spoilerkit som gör att den liknar Quadrifoglion. Det enda du riskerar är ditt andrahandsvärde. Det är tyvärr väldigt osäkert när det gäller Alfa Romeo. Det tar tid att skaffa sig det välförtjänta kvalitetsomdömet som den här bilen är värd. Å andra sidan finns det gott om Alfa-entusiaster så det kan mycket väl bli så att priset på en begagnad Giulia Quadrifoglio åker upp om några år.

Varför?

För att det kommer alltid att finnas Alfa-entusiaster.


För vem?

För alla Alfa-entusiaster.


Slutsats?

Det finns fortfarande Alfa-entusiaster.

Fakta

Alfa Romeo Giulia Quadrifoglio RWD

Pris: 779 000:-

Motor: 3,9 liters bensin V6 Euro 6D.

Effekt: 375/510 kW/hk, vid 6 000 varv/minut.

Max vridmoment: 600 Nm vid 2.500 varv/minut.

Växellåda: 8-stegad automatisk växellåda.

Prestanda: Toppfart: 307 km/t, acceleration 0-100 km/t: 3,9 sec.

Längd/bredd/höjd/axelavstånd: 4 639/1 874/1 433/2 820 mm.

Tjänstevikt/max last/släp: 1 739/411/0 kg.

Deklarerad förbrukning blandad körning (WLTP): 10,0 liter/100 km.

CO2: 226 g/km (WLTP).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

10 + fyra =